I går hade vi PU-dag. PU är en förkortning för professionell utveckling och är en kurs-strimma (?) som går under hela utbildningen. Sedan termin 1 har jag, och två andra klasskompisar, haft en mentor som vi har träffat varje termin. Träffarna går ut på att reflektera kring sin egna roll som läkare och diskutera speciella och svåra fall med en er erfaren kollega. Vi brukar även prata allmänt om just den egna utveckling. Dessutom tittar vi alltid på en film där en läkare och en patient har ett samtal. Därefter pratar vi igenom vad läkaren gjorde bra och vad han eller hon kan göra bättre nästa gång.
Idag kom jag och tänkta på det här mötet jag hade i december.
Jag besökt en vårdcentral och träffade en sjuksköterskestudent utanför. Vi båda hade tofflor, båda någon typ av uniform och båda vill hjälpa andra. Jag vet att vi aldrig kommer träffas igen, men jag önskar att vi en dag kunde få jobba tillsammans. Hans nyfikenhet fick mig att inspireras.
Vi läste överallt att man skulle se Taj Mahal i soluppgången. Vi frågade personal på hotellet och ingen ifrågasatt oss. Sagt och gjort, vi begav oss till palatset redan vid 5.30-tiden på nyårsafton. Vi köade i mörkret för att få biljetter och hetsade in. Det var ruggigt och kallt och trots underställströja, långkalsonger, tre lager, mössa, vantar och jacka var kylan stundtals smärtsam. Se bilden här hur det såg ut. När vi väl kom in möttes vi av Indiens tätaste timma och det gick knappt att se handen framför sig. Vi var tvungen att vänta (i den smärtsamma kylan) cirka 6 timmar för att dimman skulle lätta något. Vi begav oss sedan hemåt och tinade upp med en het dusch och kröp ner under täcket.
Vi nöjde oss inte och dagen efter, på nyårsdagen, begav vi oss till Taj Mahal igen för att få revansch. Och revansch fick vi. Det var soligt, varmt och bara superhäftigt. Vi fick chansen att uppleva ett av sju världens underverk på riktigt.
Jag ska berätta en historia som hände oss på tåget till Varanasi. Efter många om och men lämnade vi Calcutta på kvällen innan med nattåg. Klockan 9 på morgonen dagen efter skulle vi vara framme i Varanasi. Pga extensiv dimma och svåra förhållande att föra fram tåget var vi ca 6 timmar försenade till Varanasi. Vi hade även en anslutning att passa kl 18 på kvällen. Vi började bli lite smått stressade och samtidigt saktade tåget in och vi blev stående ungefär 5 km före tågstationen. Vi vägrade att vänta på att komma fram till stationen så vi bestämde oss för att rymma från tåget. Vi hade redan planerat vad vi vill se och uppleva så vi kände inte att vi hade något val. Sagt och gjort, vi hoppade av tåget och rymde.
Vi kom ner i ett litet samhälle väldigt nära Varanasi
Väl inne i Varanasi fick ni lägga benen på ryggen, trötta och med all packning på ryggarna.
Varanasi är ett absolut måste för alla troende hinduer. Många hinduer tar sig hit för att bada i floden Ganges (som ni ser nere till vänster) för att rena sina synder. Dessutom anses det väldigt fint att kremeras vid flodkanten och sprida askan i vatten.
Dagen blev fylld med intryck, och starka sådana. Kremeringar på löpande band, döda djur i vattnet, badande människor, trånga gränder, stanker och flykt från ett försenat tåg. Hursomhelst så tog oss vi igenom dagen och i efterhand kan vi lämna Varanasi med många starka minnen.
Jag är tillbaka i Sverige efter fem veckor i Indien och det känns skönt. Jag kommer nog behöva helgen att anpassa mig till ny tidszon samt ta igen sömn från den långa resan hem. Dessutom måste jag slutföra diabtesarbetet och kommer säkert behöva skriva lite på det också. Nästa vecka är sista veckan på diabeteskursen och vi kommer vara på Karolinska sjukhuset i Solna för projektpresentationer, seminarier och klinikbesök.
Sista dagen i Delhi köpte vi massa kryddor och allt från curry, koriander, anis, kardemumma till kanel. Till följd av det luktar just nu hela vår lägenhet som ett indiskt kök. Prio blir att paketera kryddorna i täta förpackningar.
Om drygt en vecka börjar en ny kurs – kirurgkursen! Jag skriver mer om mina förväntningar om den i ett kommande inlägg.
God fortsättning till er alla! Och sa jag att det är skönt att vara hemma? /Oscar
Vi sitter just nu på ett tåg till Delhi. Vi vaknade i Jaipur imorse som är den största staden i Rajasthan och staden överträffade verkligen förväntningarna. Det kändes lite som Indiens Milano med flambojanta män med turbaner och rediga mustascher. Vi upplevde staden, som även kallas den rosa staden, främst till fots och hade chansen att se bazaarer, slott, palats, tempel och ett och annat testånd. Niclas passade på att köpa en fin hatt och kände sig som en riktig Maharaja. Vi såg även till att skriva vykort hem till nära och kära. Vi hörs! Oscar
Vykortsskrivande som föregicks av chaiHär säljs lassi, om någon har missat det.Som ett pepparkakshus, fast i IndienMin MaharajaApor i skynPalatset för de kungliga MaharajornaI Den Rosa StadenTågmat
1. Den sneda nicken – Efter en månad i Indien har jag fortfarande inte förstått vad nicken innebär. När jag frågar indier vad det betyder får jag olika svar men min tolkning är att personen är indifferent, något positiv, inlyssnande och/eller accepterande. Det är dock inte självklart att personen har förstått vad du menar men personen verkar tycka att det är lite trevligt.
2. ”Please, sit down” – Det finns en otrolig vilja att få andra personer att sätta sig ner. Punkt 3, se nedan, kan eventuellt förklara det hela. Till en början kändes det stressande, att väldigt snabbt och forcerat, sätta sig ner. Nu däremot sätter jag mig ner direkt när jag kommer in i ett nytt rum.
3. Indisk gästvänlighet – Indier är verkligen snälla och inbjudande. De vill allt gott och bjuder gärna till. Det är viktigt att du är mätt och nöjd. Det är alltid synd att man inte kan äta lite till, oavsett hur mycket man ätit tidigare.
4. ”Selfie?” -Som utlänning är man exotisk i Indien. Aldrig eller få gånger har en vanlig indie sett en utomindisk. Selfie-frågan är en vanlig förekommande fråga och kommer i tid och otid. Oftast är det bara kul men ibland kan det bli för mycket.
5. ”What is your country?” – En vanligare öppningsfråga än selfie-frågan. Det går i princip att svara vilket land som helst typ Sweden, Africa, Greece, Italy eller India och ingen ifrågasätter det. (Obs! Frågan har ställts ett 100-tals gånger under den här månaden så jag var tvungen att testa något annat än Sweden.)
6. Totalt engagemang – Okej, så det uppstår en del problem av mer och mindre komplexitet. Ibland är det därför nödvändigt att fråga om hjälp och många indier är ofta involverade i samma problem. Problemen kan till exempel vara: Var ligger matbutiken? Kan jag köpa den här tröjan? Kan jag få ett glas vatten? Vi skulle behöva 2 handdukar. Ja, ni förstår. I snitt är det 3-4 personer involverade och är problemet riktigt svårt kan 7-8 personer vara delaktiga, utan problem. Oklart om det leder till en snabbare lösning.
